Hellride
Goodbyes to Forever

Bandet Hellride gör akustisk metal, något som låter som en paradox vid första anblick. De är ett band med två gitarrister som spelar akustisk gitarr och en sångare som har ett album bakom sig i en karriär som är ungefär ett decenniusm lång. Detta är bandets andra album, och tydligen kanske också det sista då de bestämt sig för att lämna musikbranschen, det skrivs både hiatus och sista albumet så jag antar att framtiden får berätta. Så det är ett farväl, åtminstone ett tillfälligt sådant. Men om vi fortsätter på det akustiska temat så kan väl egentligen metal vara lite vad som helst, det ska vara tungt och rejält men eftersom det är en musikgenre kan man väl knappast tro att det finns någon mall för hur det ska göra, en artistisk kreation borde väl inte vara begränsad på något sätt – men är akustisk metal bra?

Det kan faktiskt vara ganska tungt och ösigt, om man bara slölyssnar är det inte ens uppenbart att det faktiskt bara är två akustiska gitarrer och en sångare, de har en ganska stor ljudbild. Sångaren är ganska bra med hyfsat djup och bredd i sitt uttryck. Variationen sett över albumet är också ganska stor och det är inte bara för att de har Rod Stewarts Young Turks som cover utan även 3030 och Metal This is Not sticker ut lite men det är ett ganska varierat album överlag. Stor djup och dessutom kort speltid gör det till ett album som inte direkt prövar mitt tålamod som lyssnare. Jag tycker väl också att det är bra producerat, utan att vara fantastiskt på den fronten.

Hellride ska plussas för att de gör sin egen grej, stilistiskt lyckas de nog ändå hitta ett relativt eget uttryck även om det inte är så att man slås av hur mycket det sticker ut. Ganska ofta känns det välbekant och det är inte bara covern som känns välbekant, det är också många spår som inte direkt får en att hoppa höga glädjeskutt, de flesta faktiskt. Det finns väl inte något riktigt fängslande spår, jag hittar inget som kommer att göra något större intryck och lite synd för bandet är det väl att de tar farväl med något som kanske inte kommer att minnas av många alls.

De försöker men jag tycker väl inte att de riktigt träffar rätt men de gör sin grej och även om resultatet kanske är sämre känns det mer intressant att lyssna på och granska Hellride än något namnlöst band ur den grå massan som inte vågar tänka ett dugg själv, Hellride vågar klanta sig med versaler och gemener, de vågar skriva titlar på Yoda-språk och vara självironiska – jag känner att jag hade velat att detta album skulle ha varit riktigt bra eftersom det på många sätt erbjuder mer än all denna generiska och likriktade musik jag oftast får tampas med. Men tyvärr är Goodbyes to Forever inte ett speciellt lyckat album.

HHHHHHH